”Varför helt okej är bra nog”

En anledning till varför jag har Driventjej igång är för att uppmärksamma och påminna om allt som kan ske bakom kulisserna hos den som alltid strävar framåt. Varför det är viktigt att vi kommunicerar våra känslor och själva tar tid för reflektion och återhämtning. Det kan gå snett även om man sysslar med det man älskar att göra. 

Isabel Boltenstern har precis släpps sin bok Lycka till med resten av livet och med detta inlägg vill jag lämna en varm rekommendation. Viktig och givande läsning oavsett sin egen situation – igenkänning på något sätt lär vara ett faktum för många.

Speciellt berättar Isabel om en tidigare arbetssituation som var riktigt ohållbar. Själv har jag haft tur att inte ha hamnat i en destruktiv miljö på det sättet, men för min del är flera andra aspekter hon tar upp sådant som fastnade lite extra. Här nedan har jag lagt in några urklipp ur boken, men som sagt läs eller lyssna gärna hela (ljudbok 4h 45 min). 

Angående velande och oändliga möjligheter:

Det har nästan blivit vår generations mantra – att allt går om man bara anstränger sig tillräckligt mycket. Utbilda sig till hjärtkirurg? Absolut! Utveckla appar från en paradisö i Karibien? Varför inte! Starta eget sminkmärke och omsätta miljarder vid sexton års ålder? The sky is the limit! Till skillnad från tidigare generationer behöver vi inte stanna på en fysisk plats, vi har oändligt många gymnasielinjer att välja mellan och dessutom kan vi skapa våra egna yrken om de inte redan finns. Vi är en generation som vill ta tillvara på den fantastiska chansen och inte nöja oss i förtid. Världen är ditt smörgåsbord, så vad väntar du på? ..

..

.. Det är väldigt fint i teorin att vi har förutsättningar att uppnå vad vi vill, men i praktiken blir det extremt överväldigande. Vi vet att det här är angenäma i-landsproblem och därför skäms vi på kuppen.

Angående rastlöshet:

Att göra ingenting handlar inte nödvändigtvis om att ligga raklång på rygg och stirra upp i taket. Det handlar snarare om att bryta det invanda beteendet att man ständigt måste göra någonting som för en framåt. Och varför är det så svårt? ..

..

.. När jag tittar tillbaka på tiden då mitt mående var som sämst är det tydligt hur jag successivt skalat bort allt ’onödigt’ från mitt liv. I stället för att koppla av och spela Candy Crush på ett flyg kunde jag researcha hockeyspelare för att bli bättre på mitt jobb. Golfrundorna var meningslösa om jag inte sänkte mitt handicap. Träningen skulle vara stenhård och ge synliga resultat – vad var annars poängen? Utan mål kändes allt onödigt. Ett slöseri med tid jag kunde förvaltat bättre.” .. ”Komiskt nog är det jag tidigare ansåg vara att ’slösa liv’ precis samma saker som jag i dag benämner som återhämtning. Småsaker jag gör av lust, som inte handlar om prestation.

Och en övrig tankeställare: Avundsjuka kan härja trots att du älskar någon. Framtidsoro kan gå hand i hand med inspiration. Pepp kan armkroka prestationsångest. ”  Jag hoppas att det här inlägget når någon som är i behov av det. ♥ 

Ett par mil utanför bekvämlighetszonen

Men det gick ju ändå. (om det lät likgiltigt så vill jag förtydliga att detta är ett glädjetjut!)
I måndags höll jag en presentation/föreläsning för de andra i min kurs Computational Video Manipulation. Just att prata inför folk är nog inte det som känns mest nervöst numera, kanske lite, men det var framförallt att jag skulle hålla låda i hela 80 minuter. Att det jag presenterade skulle vara på en nivå som passar för ett gäng PhD-studenter, att jag har lite svårare att hitta de rätta orden på engelska och att behöva vara beredd på oväntade frågor. Jag minns att jag tyckte att det lät lite läskigt när jag såg att enskild presentation var ett av examinationsmomenten i kursen (liksom utöver att det redan kändes nervöst att det var en seminariekurs vilket jag aldrig tagit förr), men jag gillar väl inte tanken på att jag skulle vara en sån som fegar ur på grund av en sån grej – och kursen lät ju kul. Tänkte att det är ju bara att jag ser till att vara väl förbedd och få klart presentationen en sådär två veckor innan och öva så det sitter i god tid innan. Och ja tanken var väl god, men så var det detta med 5 andra deadlines i veckan. Jag har en prioritetslista som jag uppdaterar dagligen detta fick aldrig chansen att ligga i topp, inte förrän dagarna precis innan. Under lördagen testkörde jag presentationen och tidtagaruret visade att den var ynka 15 minuter lång, haha (panik). Samma dag hade jag tagit pauser för ett yogapass, ett besök på en bbq-festival och en kort stund på en fest där Cinco de Mayo firandes. Insåg att söndagen skulle behöva bli ett sånt där brutalt pluggpass utan tid för några sådana pauser och det lyckades jag faktiskt hålla. 10 timmar senare och jag kände mig rätt redo, övade en gång till måndag morgon och sen plötsligt var det klart. Boost.

Ikväll var jag på End of Year Celebration Banquet som anordnades av Women’s Community Center. God mat, acapella och avtack för de som engagerat sig under året. Jag har varit med på många event de ordnat och det är verkligen mysigt att de har en egen byggnad på campus (och inte vilken som helst utan en gammal brandstation med färgglada väggmålningar och fullt med pyssel) där dörren bokstavligen alltid står öppen. Bjuder på lite bilder från dagen och från när jag övade inför min presentation, hörs!

Below average

Mest bara för att det känns viktigt att dela med mig av när något inte går så bra också. Nu spelar det inte så stor roll just att andra presterade bättre (bortsett från betygskurvan) – men ja alltså jag har nog aldrig fått färre poäng på ett prov jag skrivit. Skrivit är nästan en överdrift med tanke på att jag inte ens hann svara på många av frågorna. 

En liten tröst är att jag var långt ifrån ensam om att tycka att tentan var orimlig. Jag fick höra av en kursassistent idag att tentauppgifterna skrevs natten inpå och nu har de gått ut med en deal så att man kan samla ihop lite poäng i efterhand. Hm. Letar jag kanske bara omständingheter att gömma känslan av misslyckande bakom?! Jag har nog i själva verket väldigt klar bild av hur förberedande plugg, slarvfel och prioriteringar gjort sitt. Hade det varit så att jag skulle plugga i flera år här i USA så hade jag tagit tag i detta med tidsbristen på tentorna och tränat upp min hastighet. Jag är duktig på problemlösning men som det är nu fixar jag det inte på ~4 min/uppgift. Det går ihop sig ändå i och med att kurserna även har betygsgrundande projekt och programmeringsuppgifter, vilket går bra! (så det där med att träna upp hastigheten blir nog inte av hehe). Påminner mig själv om att det här ett lyxproblem på många sätt och nu efter att ha skrivit av mig känns det inte särskilt viktigt längre – Tack för det bloggen.

 

Mitt svar på flera av frågorna på midterm-tentan ..

Envy-free

Under en föreläsning i spelteorikursern den här veckan så gick vi igenom Envy-freeness. Algoritmer för att dela resurser så att ingen blir missnöjd, ingen avundsjuk. Tänk om en kunde komma på en bra algoritm för hantera även subjektiv avundsjuka. Det vill säga den som kan dyka upp oväntat, den som ofta är ologiskt och destruktiv.

För ibland bara finns den där, nyheten. Den som ger en underlig känsla. Kanske är det ett inlägg på sociala medier, någons nya jobb, nyheten om vem som blev projektledare. Det lär vara olika för alla just vilka typer av nyheter en har svårt att ta, själv känner jag att mina ofta är underliga. Liksom, småsaker, antaglingen inte de man skulle chansa på. 

Så har jag kommit på någon bra algoritm för det här? Hm. Åtminstone har jag börjat förstå vad som fungerar för mig. Jag tror inte att man varken helt och hållet kan eller nödvändigtvis behöver stänga ute all avundsjuka från sitt liv, det kan säkert vara motiverande till ett viss grad. Men jag vill inte gärna vara avundsjuk på en specifik grej i mer än ett par timmar eller en max en dag. Så jag tar in nyheten och låter tankarna komma, försöker kliva ut ett steg och förstå anledningen till känslan. Hade jag velat att det här hände mig istället? Är jag rädd att de personer jag bryr mig om kommer påverkas på något vis? Ville jag att det var jag som kom på den där idén? Sen är det bara att acceptera: oj där blev jag avis. Ibland räcker det med att jag tänker det eller skriver av mig, andra gånger fungerar det fint att tala om för den eller de berörda personerna att det där sved till lite. Trist att en kan tro/tycka att det är tabu.

Tanke som slagit mig:
Det kommer alltid finnas något att vara avundsjuk på, oavsett vilka mål jag når. Låt säga att jag slår världsrekord i något. Jag skulle fortfarande kunna vara avundsjuk på en nybörjare i samma gren bara för att personen har en snabbare utveckling än mig. Slutsats: och då kommer jag aldrig vilja ge för mycket energi åt det.

För min egen del är jag nog mest mottaglig för nyheter som går in i kategorin ”hade jag velat att det där var min bedrift?” Ett knep som jag har använt nu många gånger är ett tankesätt som jag tog åt mig från podden Something You Should Know. En smart snubbe sa något i stil med att om man brinner för något och kämpar för att prestera inom det området, men inte kan hantera andras framgångar inom samma sak, då kanske man brinner för att vara bäst (inom vadsom) snarare än för det man gör. Så om jag exempelvis skulle känna avundsjuka för att någon annan, speciellt en tjej, firar en framgång inom sin teknsika karriär så påminner jag mig själv att om jag låter en sån giftig tanke finnas kvar så säger det emot allt jag brinner för som har att göra med teknikutveckling och ökningen av kvinnor i teknikvärden. Det blir då väldigt enkelt att vinka adjö.

Förmågan att kunna glädjas med andras framgångar, det är en fin grej det.

När anonym feedback blir offentlig

Jag tror inte att jag var den enda som fick lite smått panik idag när vi fick höra att all ”anonym feedback” vi skickat in om våra gruppmedlemmar låg uppe på nätet. Dels för att jag ångrade lite att jag inte spenderade mer tid på att skriva mina mer omsorgsfullt och dels för att läsa de som handlade om mig.

Lite känsligt ämne på något vis, att visa upp vad man inte är bra på. Men också just därför som jag tycker att det är viktigt att göra. Listar här nedan vad jag fick efter avslutat spelprojekt. Ganska naturligt ( tyvärr ) fick den negativa kritiken större delen av min uppmärksamhet.

Yay:

  • I feel like she was a big factor in the overscoping
  • She had a lot of good feedback along the way helping us polish the game, and the enemies turned out looking super nice.
  • She did a nice job with animations and paid some really close attention to detail.

Nay:

  • I think she should have been more ready to cut stuff when we were approaching the deadline.
  • She had the original idea for the game, which in retrospect was not amazing, but I think it was sufficiently good to build.
  • Sara had too many things she wanted to implement. She was a little too focused on adding features when we should have been removing and refining them.

Det kändes lite jobbigt att läsa, speciellt att alla tre delade åsikten om att jag var lite för påstridig. Och att jag inte hade någon aning om det. Men nu har det gått någon timme och jag har låtit känslorna komma och gå, det är ändå ett beteende som är enkelt att ändra tills nästa gång. På tal om nästa projektgrupp så ska jag se till att vara tydlig om att jag gillar öppenhet. Jag menar, jag hade inte blivit ledsen för en halv sekund om någon svarat mig “Nej men du nu börjar det närma sig deadline, vi borde se till att fokusera på att få klart det vi redan har nu” när jag velat lägga till något. Så simpelt egentligen.

Nu var inte det här en särkligt big deal men ändå en tankeställare om att wooah det lär finnas så mycket som jag inte har någon aning om att andra människor tycker och tänker. Tänk om allas anonyma feedback skulle bli offentligt likt idag. Hm

Missa inte: Sidorna ”Hjälp jag.. ”

Jag verkligen älskar bra tips, tankeställare och lifehacks. Både att få tips och att ge tips, kanske för att det är spännande att man aldrig riktigt vet vart ett litet tips kan leda. ”Hjälp jag..” är en samling tips och tankar i hittills tre olika kategorier: prestationsångest, programmering och studieteknik. Min bokmärkesrad har svämmat över och det kan säkert vara en hel del intressant för er också, tänker jag!

En tenta för andra gången, För första gången.

Jag skulle kunna smyga in till tentasalen utan att så många märker, göra min grej och vänta någon vecka på att snittet (möjligen) återgår. För tänk om någon skulle hojta till att ohh SARA skriver omtenta? Lite pinsamt att jag tänker att någon ens skulle bry sig.

Såklart ska det inte tassas runt, men erkänner att tanken på att åtminstone vara liite diskret slog mig. Har funderat förut på hur det skulle kännas första gången jag inte fick en femma. Det har liksom varit lite min grej att jag presterar bra på tentor och då är det lätt att få för sig att det finns förväntningar. Men så med facit i hand: jag blev mest bara glad att jag faktiskt klarade tentan – det var en sån där besvärlig en. Tror dock att under andra omständigheter hade jag tagit det på ett helt annat sätt, om just det här kursen hade spelat större roll. Nu har jag redan mitt antagningsbesked till utlandsåret och det var ett helt år sedan betygen hade någon betydelse för just det. Så något annat måste ha motiverat mig sen dess.

Jag får ofta höra att betygen inte spelar någon roll på högskolan. Spelar roll för vem kan jag undra? Som att jag pluggar bara för en framtida arbetsgivares skull. Att satsa på en kurs kan ha samma spänning för mig som när jag var 12 år, spelade Runescape och gav mig ut på Dragon Slayer Quest. Vetskapen om att jag behöver skaffa mig rätt färdigheter (lära mig metoden för att beräkna integraler), samla material (anteckningar, sammanfattningar) och skapa mig en strategi (förbereda och planera pluggtillfällena). Slutligen gäller det att hålla fokus när Elvarg (tentan) ska besegras. Det är inte så att man bara råkar ha turen att gå förbi draken, ha rätt items med sig och klarar uppdraget. Inte för mig iallafall. 

Med den, en aning metaforiska, inställning som jag försökte beskriva ovan har jag ett rätt bra skydd mot nedvärderande tankar. Det är liksom inte MIN PERSON som är oduglig för att jag inte skrev tillräckligt många poäng. Däremot kan min strategi ifrågasättas då den inkluderade en långresa till Bali och en sväng till Paris. Att mitt fokus inte låg på färdigheter inom sorteringsalgoritmer utan att umgås med han som jag blivit så kär i. Då känner jag istället direkt att ahaa det var något i min plan som inte riktigt höll hela vägen. Kan det ha varit att jag hade så dålig koll på mina anteckningar att jag aldrig orkade leta reda på saker och ting? Och visst hade jag nog behövt lägga mer tid på lektionsuppgifterna, blev inte så många gjorda alls faktiskt. Jag ifrågasätter mitt engagemang, snarare än mina egenskaper.