Men det gick ju ändå. (om det lät likgiltigt så vill jag förtydliga att detta är ett glädjetjut!)
I måndags höll jag en presentation/föreläsning för de andra i min kurs Computational Video Manipulation. Just att prata inför folk är nog inte det som känns mest nervöst numera, kanske lite, men det var framförallt att jag skulle hålla låda i hela 80 minuter. Att det jag presenterade skulle vara på en nivå som passar för ett gäng PhD-studenter, att jag har lite svårare att hitta de rätta orden på engelska och att behöva vara beredd på oväntade frågor. Jag minns att jag tyckte att det lät lite läskigt när jag såg att enskild presentation var ett av examinationsmomenten i kursen (liksom utöver att det redan kändes nervöst att det var en seminariekurs vilket jag aldrig tagit förr), men jag gillar väl inte tanken på att jag skulle vara en sån som fegar ur på grund av en sån grej – och kursen lät ju kul. Tänkte att det är ju bara att jag ser till att vara väl förbedd och få klart presentationen en sådär två veckor innan och öva så det sitter i god tid innan. Och ja tanken var väl god, men så var det detta med 5 andra deadlines i veckan. Jag har en prioritetslista som jag uppdaterar dagligen detta fick aldrig chansen att ligga i topp, inte förrän dagarna precis innan. Under lördagen testkörde jag presentationen och tidtagaruret visade att den var ynka 15 minuter lång, haha (panik). Samma dag hade jag tagit pauser för ett yogapass, ett besök på en bbq-festival och en kort stund på en fest där Cinco de Mayo firandes. Insåg att söndagen skulle behöva bli ett sånt där brutalt pluggpass utan tid för några sådana pauser och det lyckades jag faktiskt hålla. 10 timmar senare och jag kände mig rätt redo, övade en gång till måndag morgon och sen plötsligt var det klart. Boost.
Ikväll var jag på End of Year Celebration Banquet som anordnades av Women’s Community Center. God mat, acapella och avtack för de som engagerat sig under året. Jag har varit med på många event de ordnat och det är verkligen mysigt att de har en egen byggnad på campus (och inte vilken som helst utan en gammal brandstation med färgglada väggmålningar och fullt med pyssel) där dörren bokstavligen alltid står öppen. Bjuder på lite bilder från dagen och från när jag övade inför min presentation, hörs!
