Imorgon börjar mitt sista läsår på civilingenjörsprogrammet i medieteknik. WOW. Jag har ju faktiskt inte läst några masterkurser på Linköpings universitet än så det ska bli spännande, som ännu en nystart liksom. I övrigt börjar jag bli nöjd med föreläsningar, mikrorummet i Täppan och tentapluggande. Jag ser framför mig hur hösten mestadels kommer att gå ut på att djupdyka i projektarbeten och reka exjobb. Dessutom insåg jag nyligen att jag har 6 hp extra i bagaget och kan därmed fokusera på 2 kurser i taget nu per läsperiod vilket känns väldigt skönt. Inte minst för att ta vara på tiden med vännerna här innan det ska flyttas hit och dit i landet och världen, det gör redan ont i mitt nostalgiska hjärta.
Sen gillar ju det där som är lite läskigt men ändå genomförbart och utvecklande. Så nu är jag återigen i full gång och extraknäcker/assisterar på universitetet, delvis likt tidigare år men med några moment som blir utmanande för mig. Något som är helt nytt för mig är jobbet som klassföreståndare för en av de nya MT-klasserna. Jag skulle gärna vilja nå den punkten där man inte behöver oroa sig mer än nödvändigt gällande att prata inför folk. Att vara klassföreståndare innebär runt 10-15 timmars snack inför en klass utspritt över terminen, dvs en bra övning och med ett syfte jag kan känna ett uppriktigt engagemang till. Okej att det inte är alltför spännande att presentera information om CSN, men när det kommer till ämnen som jag tror att jag skulle kunna göra en skillnad för någon så blir det plötsligt häftigt. Jag får chansen att dela med mig av tankeställare, tips och studieteknik som jag känner är värdefulla med 5 år framför sig. De andra engagemangen gäller två programmeringskurser som jag nu får chansen att ta mer ansvar i som kursassistent. Jag tycker fortfarande det är lite svårt att dela med mig av tankar och känslor innan något är avklarat – så någon mer uppdatering lär komma senare i höst. Samma sak kanske ni känner igen från när jag hade prestationstunga moment i USA – ni fick läsa ”puhh jag klarade det” i efterhand snarare än tankarna från när jag var mitt i det och alltså inte var i mål än. Kanske att jag har fått för mig att det är svårare att tillämpa fake it ’til you make it om jag är öppen med vad jag blir nervös inför.
Vi hörs,
