She’s got her ticket

Det kändes väldigt bekant, det här med att skriva ett blogginlägg när det är en månad kvar tills takeoff. Jag bläddrade bakåt och insåg att en del av det inlägg jag skrev i augusti kan kopieras rakt av för känslan är i princip densamma.  

”.. Om bara EN ynka månad. Ser framför mig hur jag kommer dumpa väskan på golvet, sätta mig på sängen och bara stirra rakt ut. Sen efter en timme eller så kommer jag eventuellt att förstå att det faktiskt är på riktigt alltihopa. ”

För om en månad sitter jag där vid köksbordet hemma hos mamma eller pappa och jag tror att det kommer kännas som att det var alldeles nyss jag var där senast. Kan liksom inte förstå hur nästan ett år har klämts in därimellan och jag får lite smått panik över att jag bara har gett dagboken omtanke ynka 5 gånger. En aning lulligt men nu när det har börjat blivit sådär varmt igen så blir det en speciell doft ute som tar mig tillbaka till den första tiden här. I kombination med en av mina spellistor som gått på repeat och kanske klirret från cykelkorgen för att plugget är klart och kvällen är ung. Sånt som inte går att spara riktigt. Det är lite mysigt att tänka tillbaka på alla små tillfälligheter som gjort att jag lärt känna de människor som jag fortsatt umgås med hela året, typisk sån grej jag vill skriva ner innan det blir för dimmigt. Och det är lite läskigt att tänka på att så mycket i livet kommer bytas ut på bara ett par dagar: I vilket land och i vilket hem jag vaknar upp, vem jag säger godmorgon till och på vilket språk, vilka jag får skratta med i samma rum och vilka som bara kan nås genom en skärm. Vart jag förväntas vara när klockan ringer in och vad klockan ens är. 

Om tre veckor ska jag alltså vara klar med allt arbete och samtidigt händer det mycket runtomkring och campus är extra levande just nu. Jag undrar vad jag kan göra för att det inte ska vara över på ett ögonblick. På fredag blir det finklätt på Grad Formal och på söndag fulklätt på Bay 2 Breakers inne i San Francisco. Igår var det min födelsedag och det blev då inte en tråkig måndag som jag var beredd på. Fylld med värme efter en lång morgon med samtal hemifrån fick jag ge mig iväg på en skattjakt som Samuel anordnat på något mirakulöst sätt. Det var på håret att jag lyckades lösa alla gåtor (mellan mina tre föreläsningar) och hitta ett paket på en vildvuxen kulle i solen innan jag skulle öppna dörrarna för lite födelsedagsfirande på kvällen.

Tills nästa gång, ha det!

Igår var jag glad över bra uppkoppling mellan både Sverige, Österrike och USA och dessa solstrålar
September 2018, Ovetandes om vad som väntade och hur stor andel av väskornas innehåll som var onödigt
Fartfyllt på campus i veckan!

Väderbaserat humör och det har regnat i månader

Under de senaste månaderna har det nog varit fler dagar med grå himmel än med blå här. Det må låta hur löjligt som helst men jag blir väderdeppig alltså. Lägg till att ha en av de mest pluggintensiva perioder någonsin och med vetskapen om att vara inne en hel dag inte riktigt fungerar för mig. Jag behöver mina pauser med promenader, springturer eller bara vara stilla utomhus. Har känt mig så skrattretande sorlig vissa dagar när jag cyklat hem med tunga matkassar, utan regnbyxor och utan stänkskydd. Sen skippar jag yogan för att jag inte orkar ge mig ut igen och sitter hemma med min kod som inte vill fungera. Andra dagar kan börja med en löptur i soluppgången med en vän och utsikt över hela bay area, fortsätta med ta mig in till campus pepp på att plugga och möta upp någon för lunch. Plugga mer och sen njuta av eftermiddagsolen på campus. Det är lite som natt och dag.

Nu försöker jag återhämta mig efter slutveckan som innebar alldeles för lite sömn och för mycket stresstankar. Jobbar nu istället på att hinna se klart säsong 7 av GoT, packa inför roadtrip och förbereda inför besök hemifrån. Tre flygplan kommer lastade med personer som jag tycker så mycket om och jag kan inte riktigt vänta. ♡

Som jag föredrar det 😀 

Lite mycket nu

Hittade precis hemsidan/projektet Lite Mycket Nu och kände mig något träffad haha, för det ÄR mycket nu. Mycket plugg och många sociala event, och så det vanliga livspusslet med att få ihop mat, träning och sömn. 

Förra veckan kunde jag pusta ut när fyra deadlines var avklarade. Firade med en hyffsat pluggfri helg som inställdes fylldes med middagsbjudning hos mig, yoga, kickbox, FaceTime, pysselevent och en lång utekväll i San Fransico. Helgen fick fortsätta lite till och i måndags var jag på Nordic Innovation House där Johanna hade avskedsevent och på tisdagen var vi på inspirations-/karriärsmiddag som hölls av tjejföreningen för Computer Science. Insåg sen att jag kanske pustat ut lite väl mycket i och med mina tre nya deadlines varav två är stora programmeringsuppgifter. Min kod spökar och jag letar nu envist efter buggarna. Bortsett från att jag inte fått det att fungera än är det väldigt roliga uppgifter! I den ena kodar vi ett eget Maya/Blenderliknande program (”Cardinal3D”) och behöver implementera egna funktioner för t ex subdivision och beveling. I den andra uppgiften simulerar vi kollisioner – med spaghetti och köttbullar som testobjekt. Det får bli en plugghelg. Eventuellt att jag inte kan motstå de fester som vankas för Super Bowl, men, mestadels en plugghelg. 

Vinterledighet som innebär lov på riktigt

Väldigt, väldigt skönt.

Senast vintern för 4 år sedan var jag helt ledig över jul. Då hade jag precis tentat av de fyra kurser jag läste på komvux för behörighet till civilingenjörsprogrammet. Egentligen hade jag inga spikade planer förrän hösten därpå, men pluggade ändå i turbofart bara för att vara helt klar innan jag skulle iväg med familjen. Bara för att det är så skönt att koppla av totalt. Sedan dess har risgrynsgröt varvats med linjär algebra och afterski har inneburit vektoranalys.

I år blev jag alltså klar redan den 14 december, med hela tre veckor ledigt tills nästa kursstart. Bara ett par timmar efter att jag lämnat in min tenta den dagen landade Samuels flyg och vi fick äntligen krama om varandra efter 100 dagar på olika kontinenter. Vi åkte in till San Francisco, beställde hamburgare på In n Out och njöt av fina höjdmeter i Pinnacles national park. Lite Game of Thrones, lussebullsbak och lyxbrunch på det. Vi reste sedan vidare tillsammans till Mexiko, mötte upp Samuels familj och gottade oss med fina stränder och god mat. Efter några dagar på tu man hand ute på Isla Mujeres är jag nu tillbaka på ett väldigt tomt Stanford. Nu har jag en vecka att bara vara, förbereda mig inför våren lite. Klyshigt nog har jag en massa nystartspepp!

Envy-free

Under en föreläsning i spelteorikursern den här veckan så gick vi igenom Envy-freeness. Algoritmer för att dela resurser så att ingen blir missnöjd, ingen avundsjuk. Tänk om en kunde komma på en bra algoritm för hantera även subjektiv avundsjuka. Det vill säga den som kan dyka upp oväntat, den som ofta är ologiskt och destruktiv.

För ibland bara finns den där, nyheten. Den som ger en underlig känsla. Kanske är det ett inlägg på sociala medier, någons nya jobb, nyheten om vem som blev projektledare. Det lär vara olika för alla just vilka typer av nyheter en har svårt att ta, själv känner jag att mina ofta är underliga. Liksom, småsaker, antaglingen inte de man skulle chansa på. 

Så har jag kommit på någon bra algoritm för det här? Hm. Åtminstone har jag börjat förstå vad som fungerar för mig. Jag tror inte att man varken helt och hållet kan eller nödvändigtvis behöver stänga ute all avundsjuka från sitt liv, det kan säkert vara motiverande till ett viss grad. Men jag vill inte gärna vara avundsjuk på en specifik grej i mer än ett par timmar eller en max en dag. Så jag tar in nyheten och låter tankarna komma, försöker kliva ut ett steg och förstå anledningen till känslan. Hade jag velat att det här hände mig istället? Är jag rädd att de personer jag bryr mig om kommer påverkas på något vis? Ville jag att det var jag som kom på den där idén? Sen är det bara att acceptera: oj där blev jag avis. Ibland räcker det med att jag tänker det eller skriver av mig, andra gånger fungerar det fint att tala om för den eller de berörda personerna att det där sved till lite. Trist att en kan tro/tycka att det är tabu.

Tanke som slagit mig:
Det kommer alltid finnas något att vara avundsjuk på, oavsett vilka mål jag når. Låt säga att jag slår världsrekord i något. Jag skulle fortfarande kunna vara avundsjuk på en nybörjare i samma gren bara för att personen har en snabbare utveckling än mig. Slutsats: och då kommer jag aldrig vilja ge för mycket energi åt det.

För min egen del är jag nog mest mottaglig för nyheter som går in i kategorin ”hade jag velat att det där var min bedrift?” Ett knep som jag har använt nu många gånger är ett tankesätt som jag tog åt mig från podden Something You Should Know. En smart snubbe sa något i stil med att om man brinner för något och kämpar för att prestera inom det området, men inte kan hantera andras framgångar inom samma sak, då kanske man brinner för att vara bäst (inom vadsom) snarare än för det man gör. Så om jag exempelvis skulle känna avundsjuka för att någon annan, speciellt en tjej, firar en framgång inom sin teknsika karriär så påminner jag mig själv att om jag låter en sån giftig tanke finnas kvar så säger det emot allt jag brinner för som har att göra med teknikutveckling och ökningen av kvinnor i teknikvärden. Det blir då väldigt enkelt att vinka adjö.

Förmågan att kunna glädjas med andras framgångar, det är en fin grej det.

Misslyckade försök till att vara produktiv

Uhhg det är en av mina minst välkommna känslor. Missuppfatta mig inte nu, jag känner absolut inte att jag vill eller behöver vara produktiv dygnet runt. Men – när jag FÖRSÖKER göra framsteg, skippar roliga event eller vadsom för att få saker gjorda, och så bara kommer jag ingen vart.

Ofta innebär det att jag suttit vid datorn i flera timmar, påbörjat en uppgift lite halvhjärtat, tröttnat, hoppat på en annan, fastnat, börjat fundera om jag inte ska ut och hitta på något istället, ”nej men ett till försök”, påböjat något igen, distraherats av något, börjat känna mig rastlös i kroppen, ”kanske att en löptur skulle vara bra, eller slappa framför en serie ett tag” neej men då får jag ännu mindre gjort. Plötsligt har en kväll, halv eller hel dag swishat förbi och jag kan knappt svara på vad jag har gjort under hela den tiden. Ledsen över förlorad tid som hade kunnat spenderat på något helt annat.

Som idag. Jag har sex deadlines / prestationsmoment nästa vecka och skulle verkligen behöva få en hel del gjort. Till att börja med sov jag för länge ( antagligen för lite egentligen med tanke på gårdagens Halloweenfest) men ja, för långt in på förmiddagen för att jag ska känna att det är en bra start på en produktiv dag. Fyra timmar kvar tills tailgate och fotbollsmatch, Stanford VS Washington State. Är jag effektiv fram tills dess så kan jag gå på matchen. Sätter igång och det blir ett sånt där pluggpass likt stycket ovan, okej men då lär jag stanna hemma. Märker snart att rastlösheten gör det omöjligt och ger mig ut på en timmes promenad. Sen behöver jag ju äta något, kolla lite serie medans.. Hur som helst, en massa overheadtid. Inser sen att jag hade precis lika gärna kunnat ge mig iväg och haft en rolig kväll. Blir likom dubbelt depp pga oeffektivitet + gå miste om annat.

Får försöka hitta en lösning på det här alltså. Tror att en bra början kan vara att ha ett pappersblock brevid mig att skriva upp allt orelaterat ( idéer, saker att fixa/kolla upp) att göra SENARE. Kanske också sätta någon slags gräns på hur många flikar jag har uppe på datorn ( åtminstone flikar gällande olika ämnen ) för nu är det illa haha. 

Behövde mest bara skriva av mig lite. Hörs!

När anonym feedback blir offentlig

Jag tror inte att jag var den enda som fick lite smått panik idag när vi fick höra att all ”anonym feedback” vi skickat in om våra gruppmedlemmar låg uppe på nätet. Dels för att jag ångrade lite att jag inte spenderade mer tid på att skriva mina mer omsorgsfullt och dels för att läsa de som handlade om mig.

Lite känsligt ämne på något vis, att visa upp vad man inte är bra på. Men också just därför som jag tycker att det är viktigt att göra. Listar här nedan vad jag fick efter avslutat spelprojekt. Ganska naturligt ( tyvärr ) fick den negativa kritiken större delen av min uppmärksamhet.

Yay:

  • I feel like she was a big factor in the overscoping
  • She had a lot of good feedback along the way helping us polish the game, and the enemies turned out looking super nice.
  • She did a nice job with animations and paid some really close attention to detail.

Nay:

  • I think she should have been more ready to cut stuff when we were approaching the deadline.
  • She had the original idea for the game, which in retrospect was not amazing, but I think it was sufficiently good to build.
  • Sara had too many things she wanted to implement. She was a little too focused on adding features when we should have been removing and refining them.

Det kändes lite jobbigt att läsa, speciellt att alla tre delade åsikten om att jag var lite för påstridig. Och att jag inte hade någon aning om det. Men nu har det gått någon timme och jag har låtit känslorna komma och gå, det är ändå ett beteende som är enkelt att ändra tills nästa gång. På tal om nästa projektgrupp så ska jag se till att vara tydlig om att jag gillar öppenhet. Jag menar, jag hade inte blivit ledsen för en halv sekund om någon svarat mig “Nej men du nu börjar det närma sig deadline, vi borde se till att fokusera på att få klart det vi redan har nu” när jag velat lägga till något. Så simpelt egentligen.

Nu var inte det här en särkligt big deal men ändå en tankeställare om att wooah det lär finnas så mycket som jag inte har någon aning om att andra människor tycker och tänker. Tänk om allas anonyma feedback skulle bli offentligt likt idag. Hm

Framme i USA!

Wow. Nu är jag här (!!). Äntligen så känns hela det här äventyret på riktigt. Flög direkt Arlanda-Oakland och resan gick bra, bortsett från ett par timmars huvudvärk som hette duga. Fick gott sällskap av en tjej från Sacramento på planet samt en utbytesstudent från KTH i väntan på att bli insläppt i landet. Vakterna roffade åt sig av mina goda tomater och snacksmorötter, men jag kom in (puh). Använde sedan Lyft för första gången för att ta mig till Stanford, med en musiker från Karibien som chaufför. Väl framme så väntade Lars, den andre studenten som bor i huset, för att välkomna mig. Bar upp väskorna till rummet, fick mig en husesyn och sist men inte minst – kopplade upp mig till wifi såklart. Vi for sedan iväg till två olika matbutiker så att jag kunde handla det nödvändigaste. Insåg att jag nog ändå borde ha tagit med ett extra bankkort.. Ytterst opålitligt kort som fungerar på ena butiken men inte på den andra. Nåja, har ju 20 dollar i kontanter att leva på. 

Men nu till det kanske mest intressanta för tillfället, mitt nya hem!! Love it. Jag känner mig rätt hemmastadd nu efter att ha packat upp, monterat min ljusslinga och provlagat mat i köket. Hade fått se lite bilder men det fanns också rum jag inte visste om. Huset jag bor i tillhör alltså ett par som undervisar på universitetet och ligger i ett område på campus. Paret är iväg och hikar nu så dem träffar jag inte förrän nästa vecka. Spännade!

Här kommer ett gäng bilder från huset. Älskar att det är mycket grönska, stort kök och sovrum. Dubbla skärmar kom som en bonus. Älskar dock inte hyran hehe, men det hade svidit i plånboken minst lika mycket oavsett boendeform. Iallafall nu när jag varit så beslutsam om att ha ett eget rum. Oh nu ska jag snart ut med cykeln och upptäcka lite. Hörs!

Jag lämnar festen när den är som roligast

I det här fallet är festen mitt liv här i Sverige. Jag älskar att plugga i Norrköping. Jag älskar mina vänner där, staden, att bo i kollektiv, mina nära och kära hemma i Västerås och jag älskar min pojkvän. Snart är jag över åttatusensexhundra kilometer ifrån allt det där. 

Ibland kan en ju ha den där känslan av att bara vilja lämna allt hemma och ge sig av. Just nu har jag inte den känslan utan det var en hulkandes Sara som lämnade Norrköping idag. Samtidigt ökar det förväntansfulla pirret över att det snart bär iväg. Blandade känslor helt klart! Nu väl hemma i Västerås känner jag mig redo att ladda på riktigt. Det ska packas och mysas med familj och vänner. Promeneras lite i skogen och sådant.

Jag kan tro att värmen från veckans alla kramar stannar kvar ett bra tag och det känns fint.

En tenta för andra gången, För första gången.

Jag skulle kunna smyga in till tentasalen utan att så många märker, göra min grej och vänta någon vecka på att snittet (möjligen) återgår. För tänk om någon skulle hojta till att ohh SARA skriver omtenta? Lite pinsamt att jag tänker att någon ens skulle bry sig.

Såklart ska det inte tassas runt, men erkänner att tanken på att åtminstone vara liite diskret slog mig. Har funderat förut på hur det skulle kännas första gången jag inte fick en femma. Det har liksom varit lite min grej att jag presterar bra på tentor och då är det lätt att få för sig att det finns förväntningar. Men så med facit i hand: jag blev mest bara glad att jag faktiskt klarade tentan – det var en sån där besvärlig en. Tror dock att under andra omständigheter hade jag tagit det på ett helt annat sätt, om just det här kursen hade spelat större roll. Nu har jag redan mitt antagningsbesked till utlandsåret och det var ett helt år sedan betygen hade någon betydelse för just det. Så något annat måste ha motiverat mig sen dess.

Jag får ofta höra att betygen inte spelar någon roll på högskolan. Spelar roll för vem kan jag undra? Som att jag pluggar bara för en framtida arbetsgivares skull. Att satsa på en kurs kan ha samma spänning för mig som när jag var 12 år, spelade Runescape och gav mig ut på Dragon Slayer Quest. Vetskapen om att jag behöver skaffa mig rätt färdigheter (lära mig metoden för att beräkna integraler), samla material (anteckningar, sammanfattningar) och skapa mig en strategi (förbereda och planera pluggtillfällena). Slutligen gäller det att hålla fokus när Elvarg (tentan) ska besegras. Det är inte så att man bara råkar ha turen att gå förbi draken, ha rätt items med sig och klarar uppdraget. Inte för mig iallafall. 

Med den, en aning metaforiska, inställning som jag försökte beskriva ovan har jag ett rätt bra skydd mot nedvärderande tankar. Det är liksom inte MIN PERSON som är oduglig för att jag inte skrev tillräckligt många poäng. Däremot kan min strategi ifrågasättas då den inkluderade en långresa till Bali och en sväng till Paris. Att mitt fokus inte låg på färdigheter inom sorteringsalgoritmer utan att umgås med han som jag blivit så kär i. Då känner jag istället direkt att ahaa det var något i min plan som inte riktigt höll hela vägen. Kan det ha varit att jag hade så dålig koll på mina anteckningar att jag aldrig orkade leta reda på saker och ting? Och visst hade jag nog behövt lägga mer tid på lektionsuppgifterna, blev inte så många gjorda alls faktiskt. Jag ifrågasätter mitt engagemang, snarare än mina egenskaper.