Tankar efter 5 år av schemalagda kurser.

Strax innan jul hade jag min sista schemalagda vecka efter fyra och ett halvt år av studier, eller fem om man räknar med de kompletterande gymnasiekurserna. Tänkte då att det borde kännas stort, för det är ju stort, jag har slitit som *** och kan nu checka av alla labbar, föreläsningar, lektioner, allt sånt som har att göra med att hänga med och bli godkänd på en kurs. Tänkte att jag borde ha ett behov av att skriva av mig en massa, men allt jag kunde få ur mig var att – ja.. det är blandade känslor – skönt att det är över men också tråkigt att snart lämna studentlivet. Tankarna vill gå vidare mot nästa mål, ger mig inte utrymme att njuta ordentligt först. Jag älskar den här underliga källan av driv som ger mig så mycket stimulans, men tänk om man kunde välja andra inställningar. Något som fick mål att kännas mer stimulerande när man väl är där. För en del av mig känner nu att det inte är en så big deal att bli klar med alla kurser, men jag inser att det är baserat på att min sista period var rätt lugn, det sista året. Glömmer liksom bort alla timmar av slit och när deadlines känts omöjliga. Nu är jag förvirrad över att plötsligt gå i femman och försöker kartlägga mina år och vad jag gjort, tänkt och känt under åren. Kanske är det egentligen bara utlandsåret som har förvirrat mig, för från år tre och tills nu i somras har det varit i fokus. Inte konstigt att femman kom plötsligt när det var svårt att inse att min tid på LiU också tickade på under tiden jag var i USA. Dilemmat är alltså den här förvirringen om att allt gått så snabbt när jag ändå kännt att jag haft en balans i mitt studieliv. Jag tar mig tid för återkoppling, fest, umgänge. Varvar yogapass med promenader och TV-soffan. Det här senaste året har jag dock insett att jag nog varvar lite väl mycket, liksom mixar ihop produktivitet med fritid så att sinnet får svårt att skilja på vad som är vad, och det blev visst ett problem. Jag gillar att få saker gjort och vill därför göra allt på en gång tanken slår mig. Paus från plugg för att boka tågbiljetter. Paus från gympass för att svara på ett meddelande. Växlande mellan kockarnas kamp och rapportskrivande varje gång det blir reklam. Tror att min kära mulitasking har blivit en bov. I kombination med det så har något så härligt som ett glest schema varit jobbigt det här året. Så många dagar har varit helt eller delvis schemafria och resultatet av det blev ett sånt velande om hur jag ska spendera min tid. Det må låta hur banalt som helst men när den rastlösheten slår in är så jobbigt kliande. Då vill jag ut och springa, bara lägga mig i sängen, plugga fokuserat eller gå och jobba samtidigt. Men varken ork, ro eller fokus för något av det, så fort jag beslutar mig för något av det känns det bara fel och jag väljer något annat, men så säger kroppen nej då också. Det som har funkat rätt bra har varit att helt enkelt planera de där dagarna i förväg och hålla mig till det. Jag ser verkligen fram emot att ha mer fasta tider nu när exjobbet drar igång och alltid veta att det projektet är rätt fokus, samt att vara två om det.

Glad att jag valt att skriva av mig då och då, det låter saker sjunka in bättre. Hm. Jag fick idén nu om att skicka en massa bilder till utskrift och pyssla ihop en personlig tidslinje, som visar på att alla veckor varit speciella på sitt sätt. Vill liksom inte att hela den här studietiden bara buntas ihop i minnet. För wow, vad det har varit roligt. Fjantigt, seriöst, svårt frustrerande. Enkelt, spännande, stressigt, mysigt. En rapport ska lämnas in och vi har ett exjobb att göra, men jag tar ut segern i förskott för att jag behöver bli bättre på att fira. Så igen, alltså wow.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *